Morgonen börjar väldigt tidigt då flyget till Bryssel går redan 06:50 från Kastrup. Min tanke är att stiga upp vid 03:30 men jag har aldrig kunna sova ordentliga innan en lång resa, speciellt inte när resan börjar tidigt på morgonen. Risken att jag skulle försova mig och inte vakna av larmet är kanske inte så stor men min hjärna tycker att det är jobbigt.
Det börjar med en lång rad av människor till incheckningen för flyget, det verkar som om att många skall åka till Bryssel för vidare resa. För mig som inte så ofta åker på längre resor än sådana som bara kräver handbagage är det som att gå tillbaka till tiden med familjen då vi alla stod bakom en stressad pappa i kön.
Allt går bra och vi kommer iväg i tid, incheckad till Miami men bagaget måste såklart hämtas i Chicago då det är first-point-of-entry. Precis innan incheckningen kom jag såklart ihåg att jag glömt en sak – som tur är löser jag det snabbt. Ett ombyte kalsonger, sockar och t-shirt i handbagaget – det är en lång res för min väska, ibland kommer väskorna på villovägar.
Bryssel tänkte jag mig skulle vara en enkel och organiserad flygplats. Att jag skulle behöva byta terminal var inte så konstigt, att jag skulle behöva gå igenom en säkerhetskontroll utan att ha lämnat flygplatsen förvånar mig, att kön till kontrollen sträckte sig långt in i shoppingstråket – det var en besvikelse. Men, eftersom denna resan är lite av en test för mig så gjorde jag något som jag inte brukar göra – jag trängde mig!
Planet till Chicago var något försenat, innan jag fick gå ombord var jag dessutom framkallad till United’s disk, där fick jag som brukligt svara på frågor om mig själv, min vistelse i USA, mitt bagage – inget konstigt där inte, dessutom fick jag nya boardingkort för planen till Chicago & Miami.
Jag hamnade i en fönsterplats, trist tänkte jag men det visade sig inte vara några problem och dessutom fick jag trevligt sällskap. Tom, som bosatt sig med sin familj i södra Frankrike och var på väg att hälsa på sin familj i Idaho. Vi hade lite småprat under flygresan som fick den att verka mindre än de 8 timmarna som den varade.
I Chicago hade jag sett till att få nästan sex timmar transfer då jag vet att immigration, väskuttag, terminalbyte och säkerhetskontroll kan vara lite tidsförödande. Dock gick allt förhållandevis snabbt och smärtfritt. Eftersom jag hade varit i USA med ESTA en gång tidigare på mitt pass så fick jag gå i Citizen kön! Där skötte jag incheckning med hjälp av en automatiserad maskin innan vår lilla pratstund med immigration. Väskan kom sedan snabbt och avlämnandet gick även det som smort. Efter en stund i nästa terminals säkerhetskontroll hade jag några timmar att fördriva och gick runt och letade efter något att äta. Det blev en Chili restaurang med god men något tråkig mat.
Resan till Miami var bara tre timmar lång, men jag hade en ryska bakom mig som satte sina fötter i ryggen på mig gång på gång, fastän jag snällt bad henne sluta. Fram kom vi i alla fall, om än något sena. Sedan var det kaotiskt och hitta vilket band väskorna skulle komma på då detta inte stod någonstans, men till slut fann jag min väska och det bar vidare till Budget.
Självklart försökte uthyraren att få mig att uppgradera – till en sportbil. Men för $15/dag extra tyckte jag att det var något för mycket – som jag sade till uthyraren, hade jag haft en tös med mig så hade jag definitivt valt det. Nu i efterhand efter att ha kört en Toyota Corolla ett tag så är jag väldigt positivt överraskad – definitivt värt att testa Toyota ifall en ny bil skall köpas in.
Jag valde ingen gps utan hade testat en app på min platta som verkade bra. Med denna tog jag mig till första hotellnatten, i ett område som kanske inte var som sådana jag brukar välja. Det var ett rum med ren säng och toalett, det räckte för mig.